Senaste inläggen

Av Kajsa Karin - 28 augusti 2017 20:52

Hej där ute!

Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)

 

Och Herre jisses vad jag skrivit under de år som har gått och Gud hjälpe vilken resa vi har gjort och inte vågar jag säga att vi är i hamn heller för varje gång jag trott det, har livet tagit en vändning och vi har fått börja om på nytt igen. Vi flyttade till storvåning i stan -14, flyttade isär -15 och ihop igen -16 och nu får vi se. Som alltid är det relationen till den stora tösen som stökar till det för oss alla och Älskling har en massa saker han behöver ta tag i NU!

 

Ja livet rullar på i en faslig fart och LillprinsBus är numera 12år! Och Panda Bus 14år! Vad hände liksom? Jag är ju bara 30+ än =)

 

Vi får väl se om jag återvänder hit snart igen eller om det krävs än fler kommentarer för att skrivandet ska komma igång igen?!

 

KRAM KRAM KAJSA KARIN

Av Kajsa Karin - 22 april 2016 10:13

Hej!

 

Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja!

Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD.

Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivningen har rätt, att det bara är jag som ser fel, känner fel, tänker fel.

Nu har vi det svart på vitt!

Känns dubbellt för naturligtvis hade det varit bäst om utredningen kommit ut blank och allt bara var hjärnspöken hos mig, men så är det nu inte och äntligen kan vi kanske nu få hjälp till att hjälpa. Jag har god lust att söka upp gamla lärare och anhöriga och trycka upp pappret under näsan på dem och säga Vad var det jag sa! För jag har blivit så ifrågasatt under de här åren.

Jag kan inte hjälpa att undra om det beror på att jag inte är barnets mamma?

 

Det är så dubbelt det där: Omgivningen förväntar sig att jag ska vara som en mamma åt henne men när jag ställer krav och frågor vänder de sig till pappan för jag är ju inte mamman!!!

Skitsvårt att veta vilket jävla ben jag ska stå på!

 

Nu vet vi och det känns skönt. Vi kan gå åt saker på ett annat sätt, vi kan förklara saker för omgivningen på ett annat sätt och först och främst kan tösen själv förstå varför hon känner och fungerar som hon gör. Egentligen blir det nog inte så stor skillnad konkret hemma då vi haft diagnosen i bakhuvudet och agerat därefter, men det blir enklare att få gehör för vårt förhållningssätt gentemot omgivningen. Nu är det bara att käpa på och hoppas på att tösen hitter rätt i livet!

 

KRAM KRAM KAJSA KARIN

 

Av Kajsa Karin - 28 januari 2016 19:39

Hej på dej!

 

En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart. 

Nu till nedstämdheten, för tydligen så är det öppet för diskussion hur vi väljer att leva vårt liv. Det framkom ganska klart genom seperationen, det jag egentligen redan visste. Jag är inte omtyckt. Mitt sätt att vara förälder är fel och det är visst fritt fram att ifrågasätta och döma mina val och aktioner. Men jag blir sårad och förbannad för vem mer agerar? Inte har jag sett röken av något intresse någonstans till att hjälpa varken mig eller Älskling i all den röra och förvirring som varit den sista tiden. Ingen hjälp, men döma kan man! 

 

Åter igen handlar det om att det är självklart att jag måste älska Älsklings flickor. Men ingen yppar att det är självklart att han måste älska mina barn. 

Och vad är kärlek då? De har fått mig att vända till helvetet och tillbaka och ändå står jag här, beredd att fortsätta finnas för dem och hjälpa dem på deras väg genom livet. Är det inte kärlek? 

För mig är ord just ord, handling säger mer än tusen ord!

Jag har ont ända in i själen för visst älskar jag flickorna men på mitt sätt, men det duger visst inte.........

Hur ska jag utveckla en moderskärlek till barn som inte är mina, inte vill vara mina?

Jag tror inte på att jag kan känna för dem så som jag känner för mina men jag får sagt till mig att så får jag inte känna..........

Hur ska jag känna då? Kärlek går inte att tvinga fram........

 

Hoppas du har kärlek i ditt liv. Själv ger jag snart upp för hur jag än gör blir det aldrig bra nog!

 

KRAM KRAM Kajsa Karin

Av Kajsa Karin - 27 september 2015 12:50

Hej på dej.

 

Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget.

Kanske jag inte klarar ut att rensa huvudet längre? Eller är det bara det faktum att livet rullar på i ett fasligt tempo?

 

Vi mår bra i lilla lyan och jag tycker vi har fått det mysigt och ombonat. Men vem är jag att bedöma? Är ju något partisk i det hela =) Fördelen med två hem är att jag verkligen fått leva ut min inredningsådra den sista tiden. Nallens hem är också fint men i en en helt annan stil än min. Min lägenhet är byggd på femtiotalet och det har jag tagit nytta av och frossar i pasteller som turkost och rosa och blandar med lite galna saker som en babyblå bubbla med peace märken på! KUL!

 

Att leva som särbos är allt annat än enkelt men vi finner väl vår väg så småningom. Rent juridiskt och samhällsmässigt har vi fått erfara att man inte ska leva som gifta men isär. Försäkringskassan ser oss inte som en familj som ställer till det på sitt sätt med indragna bidrag, medan andra myndigheter anser att vi är ju gifta och ska räknas som det även om vi är skrivna på olika ort vilket ger oss dubbla avgifter på annat. Snårigt minst sagt.

 

Jag trivs, samtidigt som jag vantrivs. Jag har lugn och ro i mitt hem och får många fina tillfällen med mina barn, flera av mina vänner har tittat in och vardagen är ok. Samtidigt saknar jag ju Älskling enormt och en del saker var naturligvis enklare när man var två vuxna i familjen. Det är väldigt mycket som ska rymmas fredag till söndag. Dock saknar jag inte konflikterna som blev med tjejerna, konflikterna mellan barnen och det ständiga ifrågasättandet med känslan av att aldrig räcka till som följd.

 

Vi pratar om ett gemensamt boende igen men än vet vi inte inom vilken tidsrymd det är möjligt, om det ens är möjligt. Min rädsla ligger i att grunderna till alla konflikterna är inte tillräckligt ändrad. Hur gör vi för att förändra dem? Hur gör vi för att ge barnen likartade förutsättningar?

Mycket av det som gick fel ligger i att barnen behandlades olika av omgivningen och självklart kan det inte få vara så. Älsklings barn har varit med om en massa tråkiga saker under deras uppväxt och självklart ska man ta detta i beaktande men man får inte glömma bort att även mina barn har en historia som behövs tas hänsyn till.

 

Mitt i allt detta röriga är smärtan värst att bära. Att se sorgen och saknaden hos mina barn efter en vuxen som de litade på och räknade med.Se att de inte vågar släppa Älskling riktigt nära igen. Kanske kan vi reparera skadan, kanske vi måste leva med hur det blev?

 

Time will tell, as always!

 

Kram kram Kajsa Karin.

 

 

 

 

 

 

 

 

Av Kajsa Karin - 2 juni 2015 14:59

Hej på dej där ute.

 

Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt ner till söder och älskling flyr ut i skogen.

 

Flyr och flyr; flyttar ju bara men....

 

Jag kan inte riktigt förklara känslorna i det hela, inte ens för mig själv. Det är ett svårt beslut och ett udda beslut. Ett beslut jag egentligen inte vill genomföra men som jag måste genom leva. Vi har bestämt att göra såhär av många randiga och rutiga orsaker men främst för barnens skull. De har den sista tiden vid flertalet tillfällen gett uttryck för att de inte vill leva så här. Vi har försökt förklara vad reslutatet av ett särboskap innebär i praktiken men ingen av dem vill eller kan riktigt förstå.

 

Mina förhoppningar är att vi, jag, Nanna och Jakob kan få lugn och ro och en trivsam vardag igen. Jag har fått tag i en mysig om än liten lägenhet och barnen verkar nöjda och just nu är det prio ett. De älskar Nallen och kommer naturligtvis sakna honom men stabiliteten i vardagen är viktigare just nu. Vi kommer att ses alla på helgerna och mitt i veckan om det är möjligt.

Jag hoppas och önskar att Älskling och flickorna också får en lugnare och bra vardag. Att Nea tillslut kan få ett annat perspektiv på tillvaraon och inse att jag inte är roten till allt ont i hennes liv.

 

Min största rädsla är att avståndet och vardagen ska komma mellan mig och Älskling och att detta ska bli dödsstöten för vårt förhållande. Jag kan leva utan honom, jag vet det,  men jag vill inte behöva! 

 

Målet är att längre ner på vägen landa i ett gemensamt boende igen men ingen vet när eller var ännu! Återigen leder mig livet på en väg jag aldrig trodde jag skulle välja.

Vad gör man inte för kärlekens skull?


Kram Kram Kajsa Karin

Av Kajsa Karin - 20 april 2015 12:14

Hej på dej!

 

Längesedan jag skrev här, längesedan jag skrev. Punkt.

Livet är förmycket just nu och jag vet inte i vilken ordning jag ska börja dra i trådarna. Min familj sänder väldigt blandade signaler om hur de vill att livet ska se ut. Det ända jag med säkerhet kan utläsa ggenom deras agerande är att de inte mår bra. Jag mår inte bra; vi mår inte bra. Tusen olika anledningar som alltid men återigen grundar sig många av våra totala bekymmer i att vi inte lyckas få relationen med flickorna att fungera. De vill ha allt, men ge inget. Ska jag/vi behöva ge upp vår önskan om ett liv ihop bara för att de inte vill anpassa sig efter regler och ramar? 

 

Skilsmässan har hängt i luften länge nu och snart ser jag ingen annan lösning än att fullfölja trots all den sorg och smärta det kommer att åsamka mina barn och mig själv. Bli särbos säger en del fast ur min synvinkel löser det ändå inte grundproblemet. :/

 

Och som om turbulensen från ovan inte räcker har jag fysiskt ont också. Jag har fåt ont i mitt ena bröst. Har ignorerat och bortförklarat det ett tag men gick ivär idag och nu väntar jag på remiss till bröstcentrum. Kan ta några veckor sa de. Sedan undersökning och tester, sedan några veckors väntan till på svaren. Så några veckor med idog väntan o ständig smärta. Värktabletter tar toppen med det maler konstant. Doktorn kunde känna de svullna körtlarna och knutan som ligger mot bröstbenet. Behöver absolut inte vara cancer utan en typ av fibromyalgi i vävnaderna. Ingen av diagnoserna låter superkul men jag tar helt klart hellre den sistnämnda :/

Nämen varför inte varva cancer med en skilsmässa?

Livet är lite dystert just nu.....

 

Hoppas Du har ett gott liv i solskenet!

Kram Kram Kajsa Karin.

Av Kajsa Karin - 5 februari 2015 21:21

Handen på hjärtat.

Säg, vad betyder jag för dig,

på riktigt?

 

Om jag inte fanns

imorgon.

Skulle ditt liv förändras då?

 

______________

 

 

Säg då inte

att jag är viktig.

Håna inte heller

vidden av min ensamhet.

 

© Kajsa.

 

 

 

Ja, med handen på hjärtat kan man finna många sanningar i sitt liv.

Den sista tiden i mitt liv har varit tuff på många olika plan men framför allt det känslomässiga. Människor jag trodde stod mig nära och var viktiga visade sig tycka att jag var oviktig. Det sårade mig enormt men gav mig också en insikt i vilka jag verkligen kan räkna med. Det är få människor i min omgivning som skulle få sina liv rubbade om mitt tog slut, en ganska läskig och tråkig sanning, dock en sanning som har gjort mig än mer bestämd på att försöka vårda de kontakter där jag betyder något på riktigt. Det som skrämmer mig är ensamhetskänslan och känslan av total oviktighet i det större sammanhanget. Jag kan för första gången förstå hur mamma kände sig precis innan hon dog, vilket är super läskigt. Inte för att jag någonsin skulle välja den vägen hon gick men jag förstår maktlösheten.

 

Jag vet inte om det är för att jag nyss passerat fyrtio eller bara en allmän sinnesnedstämning som får mig att göra en avstämmning med livet. Livet ja; inte blev det som jag trott och hoppats och just nu slåss jag med mig själv vilken väg jag ska gå. Som alltid drar det och sliter i mig, själen kliar och jag vet inte hur jag ska få det att sluta. Stanna upp och bara vara i livet som det ser ut nu verkar vara stört omöjligt för mig. Val i det förflutna gör att jag inte kan nå de drömmar jag har för nuet och jag behöver därför hitta nya drömmar och mål.

 

Förutom mitt inre inferno går livet vidare, barn och arbete tar det mesta av min tid vilket gör att tid för tankearbete är ganska begränsad vilket nog är positivt. Jag finner min väg igen......

 

Kram kram Kajsa Karin

 

 

Av Kajsa Karin - 7 oktober 2014 13:42

Hej!

 

Längesedan jag skrev, jag vet men livet är kämpigt på så många olika plan just nu så jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Fick höra i veckan som gick att det alltid är så mycket problem kring mig och att det bidrar till att folk backar från umgänge med mig. Jag är den första att beklaga att mitt liv ser ut på detta sätt och jag är också den första till att önska att det såg annorlunda ut. På senare tid har jag blivit medvetnare om hur min barndom och uppväxt format mig som person och hur det än idag påverkar mitt agerande i vissa situationer, detta arbetar jag dagligen med. Visst har jag valt Älskling och att dela livet med honom,dock kunde jag inte förutse alla de bekymmer och hinder som vi mött på vägen. Det är lätt att vara kär mellen fredag kväll och söndag eftermiddag, det är när vardagen slår till som kärleken testas. Vår kärlek är stark fortfarande men problematiken kring hans flickor är så mycket större än jag någonsin kunnat ana och det har varit svårt för mig att hantera och samtidigt räcka till till min egna barn på ett sätt som kännts tillfredställande. Människor utifrån har inte sett de bakomliggande orsakerna till mitt agerande och jag har mött på ganska så otrevligt bemötande kring just det här.

Många är de gånger då jag tänkt att det är bättre att ge upp lägga fokus på mig och mina barn, men hur skulle jag kunna göra så? Mina barn älskar Nallen och har byggt upp en relation till honom och flickorna. Lämnar jag dem nu blir jag ytterliggare en vuxen somger sig av när det blir kämpigt och det är det sista de behöver. Dock hade jag behövt att någon hade sett vad det är jag gör och vad det är jag försöker skapa istället för att komma med påhopp eller anklagelser om att jag särbehandlar barnen. Jo jag älskar mina barn på ett helt annat sätt men jag finns för dem alla dagligen.

 

Jag har som grundtanke att vilja alla människor väl och särskilt de som står mig nära. Ibland slår det tillbaka till mig själv. Jag sammanförde lillebror och min vän Becca för att jag såg att de hade gemensamma intressen och stod i samma fas i livet, de kunde liksom vara ensamma tillsammans. Tycke uppstod och vad jag vet idag är de ett par. Inte trodde jag dock att fem år av vänskap skulle raderas bort under en veckas förlopp. Visst visste jag att en förändring skulle komma men jag trodde vi var vuxna människor och kunde prata om det. Jag har försökt men kommer ingenvart, så nu står jag här utan både vän och bror. Vännen är ju ingen vän som ni säkert förstår, men min oro ligger i; hur blir det med bror? Vi hade dålig kontakt sedan förut och inte lär det bli bättre nu :/ J

 

Ja ja som alltid får jag väl bara ta ett steg tillbaka och låta tiden ha sin gång.

Hoppas du har ett enklare liv.

 

Kram Kram Kajsa Karin.

Presentation


En familj bara för att två blev kära

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards